Jag föredrar bilderböcker som är mer än rakt på sak, som inte bara låter mig uppleva utan också får mig att tänka – och tänka vidare. Kanske till och med att forma, oavsett om det är praktiskt eller inuti mitt huvud. Dessa böcker bjuder nämligen inte bara in åskådare och kommentatorer, de förflyttar och engagerar.
Det kan vara böcker som ”Dyksommar” av Sara Stridsberg, ”Cikada” eller ”Det röda trädet” av Shaun Tan, ”Door” av Jihyeon Lee, som för övrigt också har skrivit ”Simbassängen”. Det finns många fler.
På den här fronten är det hur som helst en bok som sticker ut lite mer än alla andra just nu, nämligen den mycket snyggt och stämningsfullt illustrerade ”Liten i staden” av Sydney Smith.
Boken inleds med sju ordlösa ögonblick, där bilden av ett barn på en spårvagn, klätt i mössa, vantar och resterande vintermundering, växer fram mot ett urbant landskap utanför rutorna.
Sen: ”Jag vet hur det är att vara liten i staden. Ingen ser dig, höga ljud kan vara hemska, och ibland vet man inte vart man ska ta vägen.
”Taxibilar tutar. Sirener tjuter från alla håll. Det byggs och borras och skränas och grävs.
”Det är trafik överallt. Ditt huvud kan kännas alldeles fullt. Jag känner dig. Du klarar dig alltid. Men om du vill, kan du få några råd.”
Boken handlar alltså om att vara liten i ett stort sammanhang. Från början är det oklart vem det är som berättar – och vem det är denne tilltalar. Eller nej, inte omedelbart oklart men läsaren börjar nog bli fundersam redan efter några sidor.
Mer än så vill jag inte skriva, för alla – barn som vuxen – borde få ett ospoilat första möte med den här imponerande mångfasetterade berättelsen.
Men jag kan inte göra ”Liten i staden” i rättvisa med ord. En bättre skribent kanske kan det, men inte jag. Boken måste läsas – och ses.
Missa med andra ord inte detta skenbart lilla mästerverk, eller för att citera New York Times kritiker: ”Liten i staden är den bästa bilderboken jag sett i år och en av de mest berörande jag läst. För rätt barn kommer den bli en uppenbarelse. Min mamma hade börjat gråta på fjärde uppslaget.”
Precis så.
Joakim, Vallås bibliotek
Bibblans bokbabbel 